Här kommer en intervju med Robert Smith från tidningen Rolling Stone. Intervjun ägde rum i slutet av Oktober 97. Intervjun börjar med en inledning som fritt översatt ser ut så här:
"En förvånansvärt varm dag i slutet av oktober så har Woody Allen förvandlat en kort bit av Manhattans 55:e gata till en vacker regnig höstgryning. Väderkontrasten passar The Cure´s Robert Smith, som råkar sitta vid ett bord inne på en hotellbar belägen på den aktuella sträckan där filminspelningen äger rum. Han sitter där inne och läppjar på en milkshake med vaniljsmak. Detta efter en lång dag bestående av att göra promotion för hans bands senaste greatest-hits-samling "Galore". Precis som Allen´s konstgjorda, regndag, är Smith ett levande bevis på att saker och ting inte alltid är vad dom ser ut att vara. Här sitter mannen som har beskrivits som melankolins messiah, och är mer än bara vid liv, han är på bra humör och inte det minsta fåordig. "Det är vanligare att jag går omkring med ett leende på läpparna än att jag går omkring och ser ledsen ut." Säger Smith. "Saken är bara den att jag inte skriver låtar om just det." Det har alltid funnits en slags mystik kring personen Robert Smith. Det finns olika teorier och rykten om det mesta som gäller denna nu 38 år gamla man. Tex om hans musik, hans personlighet, hans privatliv osv. Den här mystiken plus 21 år av mörka, minnesvärda låtar har varit den drivande kraften i Cure. Nu när bandet närmar sig ett tredje decennium så verkar de vara starkare än någonsin. Ljudbilden i den nya singeln "Wrong Number" innehåller lyckade experimenteringar med olika synthljud, en schyssta gitarrslingor och avslutningsvis en typisk Robert Smith text. I New York och Los Angels har det blivit rena upploppen när bandet har kommit till olika skivaffärer för signering. Samma fenomen har uppstod då bandet spelat på mindre klubbar nyligen. Bandets popularitet har inte falnat det minsta."

Här kommer då själva intervjun:

Ni har fortfarande efter 21 år en manisk trogen fanskara som följer er vart ni än åker, tycker du inte att det är lite förvånande?
 Jag har vant mig vid det på nåt märkligt sätt. Men om jag stannar till och tänker efter så händer det att jag tänker "Va fan är det som händer?" Fast ändå, jag kan ju ändå inte ta det för givet, för det kommer ju inte alltid att vara så. Som tex när folk bryter ihop mitt framför mig och börjar gråta, det har jag lärt mig att leva med. Det finns personer som tycker att det finns en speciell känsla med Cure, och som lever ut den känslan genom bandet. Dessa personer försvinner för det mesta efter ett tag. Men det finns en eller två personer som har varit med i minst 15 år, och dom är verkligen galna.

Vem har de mest fanatiska fansen, The Cure eller Morrissey?
 Jag har mycket hellre våra fans än hans. Våra fans är för det mesta inte högljudda. Dom har någonting bra att säga och är vänliga. Dom är inte pretentiösa på något sätt. Förhoppningsvis så speglar detta The Cures sätt att vara. Oavsett vad media försöker få dig att tro så är vi ett väldigt vanlig band. Människorna som har varit med i bandet genom åren har varit med därför att de har varit trevliga mot varandra. Det enda syftet i bandet har alltid varit att göra musik tillsammans. Jag tror att Morrissey´s fans reflekterar hur Morrissey är som individ. Eller åtminstone bilden som han vill att hans fans ska ha om honom. Sen så…eh, jag säger nog inget mer om det föresten.

Har Prinsessan Dianas död påverkat din syn på kändisskapet?
 Nej, jag är helt ointresserad av kungafamiljen. Jag tycker att kungafamiljen som institution är helt överflödig. Jag hade sagt samma sak om det var på 1800-talet, och då hade jag förmodligen blivit halshuggen. Jag är lika intresserad av kungafamiljen som jag är intresserad av vilken familj som helst på min gata, dvs inte alls. Jag vill inte se bilder av någon som ser fet ut tillsammans med sin unge på nån strand. Då läser jag hellre en bok.

Du har ju alltid genom åren blivit beskriven av pressen som en melankolisk döds guru. Tycker du att det är en rättvis beskrivning av Robert Smith 1997?
 Det har aldrig varit en rättvis beskrivning. Därför att den stora allmänheten som känner till Cure gör det genom singlarna och videosarna. Om tex en taxichaufför känner igen mig så säger han: "Ja just det, det är ju du som är den där killen som gjorde "Friday I´m in Love!" Förr om åren så var det "Lovecats", "Lullaby" eller någon annan låt. Men jag har aldrig åkt med en taxichafför som har vänt sig om och sagt: "Det är ju du som är den där killen som är gothrockens gudfader. Ja just det, den där inåtvända och deppiga killen!"

Så hur lyder en bättre beskrivning av dig då?
 Jag tror själv att jag är ganska tystlåten, men jag är ju inte alltid det. Min personlighet har formats av bandet och låtarna. Det finns en ljus och en mörk sida av allt, det gäller även mitt liv. Så borde det vara i allas liv. Man springer ju inte omkring och ler hela dagarna, och man springer ju inte runt och gråter hela dagarna heller. Musiken har alltid speglat hur jag mår vid en speciell tidpunkt i livet. 1982 när vi gjorde "Pornography" och 1989 när vi gjorde "Disintegration" var sådana tidpunkter då jag mådde dåligt och det tror jag märks på skivorna.

Tycker du inte att det är lite ironiskt att "Disintegration" har blivit ett av era mest framgångsrika skivor?
 Jag kommer ihåg när jag spelade upp "Disintegration" för skivbolagsfolket precis när jag hade mixat klart skivan. Alla satt helt tysta hela tiden och när skivan var slut så kom det lite tafatta applåder. Det kom fram att de tyckte att skivan var ett kommersiellt självmord. Att det var en dålig uppföljare till "Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me." Det var då jag förstod att ingen riktigt fattar vad det är jag håller på med. Det kändes konstigt sen när "Disintegration" började sälja i miljontals exemplar. Då hörde skivbolaget av sig och sa; "Vad var det vi sa? Vi sa ju att det var en toppenskiva!" Då tänkte jag bara "idioter" för mig själv.

Vad kommer det att stå om dig när du har lagt av?
 Jag tror inte att någon inom Engelsk media kommer att bry sig om att skriva nått. Jag tror inte att jag kommer att orka det själv ens. Det är ju så här att i alla böcker som skriver om vad som har hänt inom popmusiken de senaste 15-20 så kan man tro att författarna till dessa böcker har lyssnat uteslutande på Smiths. För om oss i Cure så kanske det står max två rader, sen kommer det fyra kapitel om Smiths. Så är det inte i USA. Där tycker de att vi har spelat en viktig roll inom musiken.

Blir det någon gravsten?
 Jag skulle vilja ha en sten med en tv-skärm på. Där skulle en videobiografi om mig visas.

Vad skulle visas då?
 Påhittade historier om mig med någon annan i huvudrollen.





Tillbaka till intervjuer