KW: I en intervju som du gav 1985 så sa du att du inte kunde tänka dig något värre än att åldras tillsammans med samma publik. Det brukade vara så att du kunde känna igen ett Cure fan helt och hållet på hur dom såg ut, men nuförtiden har publiken blivit mera "vanlig". Hur känns det nu när eran musik når en bredare publik?
RS: Hm… Jag tror att vi har fått lida lite på något konstigt sätt av att det åtminstone här alltid har funnits en väldigt synlig men till procent sett få fans som gemene man tror är hur alla Cure fans ser ut. Sen är det så att det flesta som kommer till våra konserter ser inte ut som de typiska Cure fansen. Fast det där är ingenting som jag har tänkt på på länge nu. Så dom finns fortfarande där men, hm… det var förvånande att komma till USA nu den här gången och se hur gammal… det är en otrolig ålderskillnad på publiken; det är verkligen knäppt, det är som att träffa folk som jag känner sen den aldra första gången jag kom hit för ungefär femton år sedan. Dom tar med sig sina barn, eller i vissa fall så tar sig barnen med sig dom! Det är typ som "kom igen farsan, följ med då, du gillade ju dom när du var typ femton år yngre" och då tänker jag att wow, och här står jag fortfarande och lirar. På sätt och vis är det lite märkligt, men samtidigt är det ju tillräckligt med ungdomar i publiken som, hm… så det känns typ som att vi inte tappar mark, eftersom du vet, vanligtvis så har den unga generationen bättre koll på vad som gäller än de som äldre (det låter som att han ler brett här).

KW: Det mest märkbara med "Wish" och nu igen med "Wild Mood Swings"är att ni på allvar brutit från eran tidigare stereotypa "deppiga" och undergångs betonade stil. Hur kändes det att ha den stämpeln på sig, och hur svårt var det att försöka tvätta av sig den?
RS: Hm, jag har aldrig tyckt att det har varit betungande att folk har kallt oss "deppiga" och undergångs betonade därför att det har alltid känts som så att alla våra fans eller de som i huvudtaget gillar vår musik vet att det är inte så vi är, de vet att vi har mycket mera variation i det vi gör en så. Sen är det så att de som inte vet vad vi gör och hur vi låter, dom hör bara singlarna. Så när de hör "Friday i´m in Love" eller "Mint Car" och någon säger att Cure är ett deppigt undergångsband då brukar jag tänka att det måste var svårt för dom personerna att dra hitta något deppigt och mörkt med dom låtarna, samtidigt som jag tänker att det måste låta konstigt för dem när någon säger att vi är ett deppband. Det är något som har hängt över oss sedan tidigt åttiotal då vi under en period spelade någon slags ganska mörk och dyster musik. Jag tror att anledningen till att det fortfarande hänger kvar som en del av bilden av Cure delvis beror på hur jag då såg ut och det är mycket känsla inblandat i den musik som vi gör och att en del människor uppfattar dessa känsla som deppig och mörk. Det är nästan som att jag inte får vara glad eller upprörd eller helt enkelt bara uttrycka mig själv utan att vara deppig och sorglig. Men vi har aldrig varit ett renodlat deppband. För varje låt som till exempel "Drowning Man" eller "Figurehead" så har det alltid funnits en "Boys Don´t Cry"... redan från allra första början så har vi alltid haft den blandningen. Bevisligen är det ju så att det ibland har varit deppigt och ibland inte i vår musik, allt beronde på mitt humör för tillfället, Vi har ju ganska många låtar att välja mellan när vi ska spela live. Jag vet inte om vi kommer att spela "Friday i´m in Love" i kväll, men vi kommer nog köra "Mint Car", och att köra en sådan låt direkt efter till exempel "Plainsong" det blir ju en ganska konstig blandning. Tidningar och Tv har nog lite svårt för ett band som dels spelar någon slags idiotpop och dels spelar väldigt känslosam musik. Men det bekymrar mig inte så mycket för att folk som gillar oss, gillar oss på grund av våran bredd.