Dom bytte sångare ungefär en gång i månaden. 1977 blev Robert Smith den fasta sångaren och de bytte namn till Easy Cure. Här kan jag passa på att tillägga att Robert Smith inte är född i Crawley som många tror, utan i Blackpool den 21:a April 1959.
I början av 1978 tyckte Porl Thopson att Easy Cure hade blivit ett allför punkflamsigt band för hans smak. Han lämnade därför bandet för att starta ett eget band vid namn Exotic Pandas.
Då kontrade Easy Cure med att ändra namn till bara The Cure och spela in en demokasset. Chris Perry var en av dom som fick demon. Han höll då som bäst på att starta skivbolaget Fiction som är ett underettikettsbolag till Polygram. Han nappade direkt. "I just heard "Drip, drip, drip" and thought that´s rather nice" har han senare sagt. Och "Drip, drip, drip" är ju som alla vet en del av texten till Curelåten 10-15 Saturday Night" som blev B-sidan på deras debutsingel "Killing an Arab". Orginaltitlen till "Killing an Arab" är "Lé Trenger" och idén till texten kommer från en roman av Albert Camus. Ni kan läsa mer om den skivan på "SKIVOR".
Våren 1979 turnérade Cure enormt mycket i England. Dom var bla förband åt Billy Idols Generation X, och de lät även Joy Division vara förband åt sig själva. Samtidigt spelade man in debut-LP:n "Three Imaginary Boys" som kom ut i Maj 1979. I Feburari 1980 släpptes LP:n "Boys Don´t Cry" som i stort sett är samma skiva så när som på tre-fyra låtar. Skivan var avsedd för USA men släpptes senare även i Europa.
Under den följande turnén var Cure förband åt Siouxsie & The Banshees. Innan en spelning i Aberdeen försvann två av Banshees medlemmar. Då hoppade Robert Smith in på gitarr för första, men inte sista gången.
Hösten 1979 släppte Cure sin sista singel som utpräglat popband. Låten hette "Jumping Someone Elses Train". Efter den singlen hoppade Michael Depsey av. Han ville fortsätta i den gamla stilen, men Robert Smith ville göra nästa LP citat; "Really boring".
Basen togs över av Simon Gallup och en keyboard kom in i gruppen, och den sköttes av Matthieu Hartley. Under konsertdebuten med den nya sättningen spydde Robert Smith över en punkare som stod längst fram. Anledningen var att Robert var fruktansvärt magsjuk. I April 1980 släppte de sin tredje skiva "Seventeen Seconds". Det är deras viktigaste skiva enligt Robert. Efter den påföljande turnén hoppade Hartley
av, efter att i någon slags turné-psykos slagit in Roberts hotelldörr och sedan misshandlat honom. "Jag avskydde det håll musiken var på väg under och efter turnén. Men de andra var helt inställda på dov självmordsmusik, vilket inte intresserade mig det minsta". Har Hartley senare sagt.
I Feburari 1981 började Robert, Lol och Simon inspelningen av bandets fjärde skiva "Faith". Angående texterna till skivan har Robert senare sagt; "Jag brukade gå till en kyrka och skriva låtarna. Jag satt där och tänkte på döden och människorna som var där". Producenten till "Faith" och dess föregångare har kommenterat skivan så här; "Faith är starkare än "Seventeen Seconds", grå och dimmig. Men… liksom, de flesta av låtarna är musik att hänga sig till".
"Oftast lämnade jag scenen gråtande. Vi kände så starkt för det vi gjorde att vi oftast blev galna om någon skrek nåt. Ofta hoppade jag och Simon ut i publiken och rede ut det." Har Robert senare sagt om "Faith-turnén.
Sommaren 1981 släppte The Cure singeln "Charlotte Sometimes". Hösten 81:s turnerande minns inte Robert någonting av idag: "Jag började komma in i den maniska period som så småningom resulterade i "Pornography" och var ständigt på gränsen till sammanbrott."
Robert ville att "Pornography" som kom ut i Maj 1982 skulle bli ett mästerverk. Han var så frustrerad att han hade känslan av att han ville döda Lol och Simon. Eftersom han tyckte att de verkade skita i hur det skulle gå med skivan.
I "Rip It Ups" recension av skivan står att läsa: "I Jämförelse med Smith framstår Ian Curtis (Joy Divisions sångare som tog livet av sig) som en oerhört glad och lättsam typ."
"Pornography"-turnén avbröts efter ett antal gräl mellan Robert och Simon. Robert var övertygad om att gruppen var upplöst. Men redan innan 82 var slut spelade Lol och Robert in singeln "Let´s go to Bed" som blev The Cures första riktiga "hit".
Under 1983spelade duon The Cure in en ny briljant singel med jämna mellanrum, samtidigt som Robert blev medlem i Siouxsie & The Banshees för andra gången. Han turnerade med dom och var med på LP:n Hyaena" innan han hoppade av. Efter det bildade Smith studioduon Blue Sunshine tillsammans med Steve Severin från Siouxsie & The Banshees.
I December 1983 släppte Cure en samlingsskiva som heter "Japanese Whispers" som bla innehåller de tre "hit"-singlarna; "Let´s go to Bed", "The Walk" och "Lovecats".
I Januari 1984 började Cure inspelningarna av nästa skiva "The Top" som släpptes i Maj samma år.
I Oktober 1984 släpptes en liveskiva vid namn The Cure - In Consert" . Tidigt 1985 blev Cure ett permanent femmanna band. Medlemmarna då hette följande: Robert Smith, Lol Tolhurst, Simon Gallup, Phil Thornalley och Andy Andersson. Med den sättningen började man spela in nästa skiva "The Head on the Door". Det blev Cures enligt dem själva "Lyckligaste inspelning"
"Inspelningarna var ett enda lång party och jag förstår inte hur vi hann med att göra en skiva. Men allt blev så vitalt när Simon var med igen, och det var den första skiva som ett helt band gjorde" har Smith senare sagt.
Sommaren 1986 började man skriva låtar till nästa skiva. Men innan dess hade man släppt "Standing on a Beach" som innehåller Cures alla singlar dittills, dvs 13. Kassetversionen innehåller svåråtkommliga B-sidor och bonusspår. Sommaren 1986 skrev man som sagt var på nästa skiva som är dubbel-LP:n "Kiss Me Kiss Me Kiss Me". Från början skulle den heta "One Million Virgins". Men den döptes om och kom ut i Maj 1987.
Efter det drog grabbarna ut på en megaturné. MTV specialsände när Robert klippte av sig sitt långa spretiga hår, och så vidare. Cure var med andra ord riktigt på tapeten. Till och med "Okej" skrev om dem; "Snälla pojkar som tycker om att pussas".
Vid den här tiden sa Lol i en intervju; "Den sättning som är nu kommer nog att bestå så länge The Cure existerar." Han hade ju så fel så fel. I samband med inspelningarna av nästa skiva "Disintegration" under hösten och vintern 1988 blev han nästa man att lämna bandet. Därmed är Robert den ende som har varit med i samtliga upplagor av bandet. Anledningen till att Lol sparkades var enligt Robert att Lol bara söp under inspelningen av "Disintegration" och bara sket i allting.
I September 1990 släpptes "Mixed Up"(Se "SKIVOR"). Det finns en singel till skivan som heter "Never Enough" som är en utmärkt låt. På B-sidan av denna låt finns en helskön låt som heter "Harold and Joe".
1992 kom då "Wish" ut. I samband med skivan drog åter igen bandet ut på turné. På den skivan och turnén skötte Boris WilliamsTrummorna istället för "Lol".
1996 kom då "The Wild Mood Swings". Och nu heter trummisen
Jason Cooper. Jag har hoppat över en del medlemmsbyten. Plus att en del medlemmar har kommit och gått, och kommit tillbaka. Sättningen nu är i alla fall; Robert Smith - Sång och gitarr. Simon Gallup - Bas. Perry Bamonte - Gitarr. Roger O’ Donell - Keyboard och Jason Cooper - Trummor.
Så ligger det till. Histiorien om världshistoriens bästa band. Åtminstonde i korta drag.
Man kan säga att det som senare skulle bli gruppen The Cure bildades redan 1976 av trummisen Laurence "Lol" Tolhurst, basisten Michael Dempsey samt de båda gitarristerna Robert Smith och Porl Thompson. Gruppen gick då under namnet Malice.